jag rehabbade henne, och hon var så glad, fin och sprallig. Lärde sig nya saker snabbt och ville vara med på allt, var först fram till dörren och skulle hälsa en välkommen hem, sådär som en hund gör.
Men jag upptäckte ganska snabbt att hon gick in i sig själv och ville inte ens komma fram och hälsa på mig när jag kom hem, trots att jag lockade på henne. Jag dedikerade så mycket tid på denna lilla tjej för att hon skulle må bra. Jag älskar ju henne! Med tiden så fick hon vara mycket hos mina föräldrar som också har hund, två chihuahuor, då jag var på jobbet och inte ville lämna henne själv (då hon ändå var så deppig). Märkte att hon var mycket gladare med föräldrarnas hundar. Då hon tidigare levt med många hundar. Hon passar inte som ensam hund.
Innan jag flyttade till sthlm, så bodde vi hos mina föräldrar. Hon blev, gladare och gladare med tiden, och till slut så var hon sådär lycklig som hon var i början när jag tog över henne. Det tog inte lång tid tills jag insåg att hon längre inte var min hund. Jag förstod att en flytt till sthlm med henne inte var bra, då hon skulle mista sina vänner och det som gjorde hennes liv komplett.
Jag vet att det inte är många som förstår. Men hon är kvar hos mins föräldrar och mår jättebra! Det blir en jobbig omställning och många tårar har runnit ner för mina kinder. Att ta beslutet att inte ha henne i mitt liv varje dag, är jobbigt.
Dröm scenariot var att skaffa en kompis till henne och att hon skulle kunna bo med oss. Men jag är inte ensam i detta beslut, och ingenting kan garantera att hon skulle gilla den nya hunden. Hon är trots allt 7år gammal och förtjänar det bästa i livet, och det är hemskt att jag inte kan ge henne det. Hon är en så pass speciell liten dam, så henne vill man inte utsätta för förmycket konstigheter.
Ett liv utan hund, är inget liv jag vill leva. Efter många om och men (och års fundering från min sida). Så har vi nu beslutat att en ny liten krabat ska få göra entré i våra liv, en valp.
Det är jätte konstigt, och jag förstår att många har synpunkter kring detta. Men det känns så rätt, för alla. Winna får ett fantastiskt liv hos de hon älskar, och som älskar henne, inga konstigheter för henne. Det känns som ett självklart val.
Och vi får ett liv med hund. Ingen kan ersätta henne, aldrig! Men familjen får en lillebror, och jag får en hund jag kan dela mitt liv med och som jag kommer älska, precis lika mycket som jag älskar alla mina barn (djur). Jag ska lära han allt jag kan, och jag önskar av hela mitt hjärta att winna också älskar honom. Han är ju trots allt hennes adopterade lillebror!
Winna
Kommentera jag rehabbade henne, och hon var så glad, fin och sprallig. Lärde sig nya saker snabbt och ville vara med på allt, var först fram till dörren och skulle hälsa en välkommen hem, sådär som en hund gör.
Men jag upptäckte ganska snabbt att hon gick in i sig själv och ville inte ens komma fram och hälsa på mig när jag kom hem, trots att jag lockade på henne. Jag dedikerade så mycket tid på denna lilla tjej för att hon skulle må bra. Jag älskar ju henne! Med tiden så fick hon vara mycket hos mina föräldrar som också har hund, två chihuahuor, då jag var på jobbet och inte ville lämna henne själv (då hon ändå var så deppig). Märkte att hon var mycket gladare med föräldrarnas hundar. Då hon tidigare levt med många hundar. Hon passar inte som ensam hund.
Innan jag flyttade till sthlm, så bodde vi hos mina föräldrar. Hon blev, gladare och gladare med tiden, och till slut så var hon sådär lycklig som hon var i början när jag tog över henne. Det tog inte lång tid tills jag insåg att hon längre inte var min hund. Jag förstod att en flytt till sthlm med henne inte var bra, då hon skulle mista sina vänner och det som gjorde hennes liv komplett.
Jag vet att det inte är många som förstår. Men hon är kvar hos mins föräldrar och mår jättebra! Det blir en jobbig omställning och många tårar har runnit ner för mina kinder. Att ta beslutet att inte ha henne i mitt liv varje dag, är jobbigt.
Dröm scenariot var att skaffa en kompis till henne och att hon skulle kunna bo med oss. Men jag är inte ensam i detta beslut, och ingenting kan garantera att hon skulle gilla den nya hunden. Hon är trots allt 7år gammal och förtjänar det bästa i livet, och det är hemskt att jag inte kan ge henne det. Hon är en så pass speciell liten dam, så henne vill man inte utsätta för förmycket konstigheter.
Ett liv utan hund, är inget liv jag vill leva. Efter många om och men (och års fundering från min sida). Så har vi nu beslutat att en ny liten krabat ska få göra entré i våra liv, en valp.
Det är jätte konstigt, och jag förstår att många har synpunkter kring detta. Men det känns så rätt, för alla. Winna får ett fantastiskt liv hos de hon älskar, och som älskar henne, inga konstigheter för henne. Det känns som ett självklart val.
Och vi får ett liv med hund. Ingen kan ersätta henne, aldrig! Men familjen får en lillebror, och jag får en hund jag kan dela mitt liv med och som jag kommer älska, precis lika mycket som jag älskar alla mina barn (djur). Jag ska lära han allt jag kan, och jag önskar av hela mitt hjärta att winna också älskar honom. Han är ju trots allt hennes adopterade lillebror!