såret i hjärtat rivs upp av minnen, av tiden, leendet, glädjen. Jag mår illa, känner yrsel och tyngden i bröstet upphör inte att växa sig större. Hur ska man förmå sig själv att bli hel igen. Av all kunskap, tid & styrka som jag byggt upp så borde jag vara "odödlig". Det är frustrerande hur en människa kan påverka en så djupt. Hur mycket som kan gå sönder och fel då man blir lämnad på en öde ö med skriken i halsen och brinnande tårar längst kinderna. Smärtan som man aldrig vill uppleva igen. Kan inte beskriva rädslan jag har för att bli sårad igen. Finns ingenting jag är mer rädd för, än att bli lämnad ensam med blödande hjärta, tomhet & en livsglädje som rasar samman.
Jag vet att jag har gått vidare, men minnen har vi alla.
När du lyssnar på en låt som väcker minnen så får du ju en euforisk känsla långt in i kroppen, bröstet. exakt så blir de för mig när mitt ex hör av sig, lägger en kommentar på facebook eller gillar en status. de är inte lika farligt när jag är på stan och skulle se han, jag har mina anledningar, och jag är oftast aldrig ensam på stan. jag har alltid någon som jag kan gräppa tag i och se verkligheten med. Det finns ingen som sårat mig mer än den människan har gjort, de finns ingen som kan få mig att må så kasst som den människan har fått mig att må. en första kärlek är alltid en första kärlek. och jag har faktiskt aldrig haft ett förhållande efter de. men jag längtar så mycket efter någon som kan väcka mina känslor till liv igen. någon som ser mig för den jag är.
Jag kan garantera att de är därför som jag får den starka illamående känslan när jag ser han, för att jag aldrig har fått uppleva kärlek med någon annan..
